Vätgas betraktas tekniskt sett inte som ett bränsle utan som en energibärare. Processen för att framställa väte involverar elektrolys av vatten, där vattenmolekyler (H2O) bryts upp i väte (H2) och syre (O). Vid användning av en bränslecell i fordonet kombineras väte och syre för att generera elektricitet. Den enda biprodukten av denna process är vatten, vilket innebär att den enda avfallsprodukten från användningen av vätgas som bränsle är rent vatten.
Den genomsnittliga räckvidden för en vätgasbil är mellan 500 och 650 km. Detta beror på vätgasens höga energidensitet, vilket innebär att mer energi kan lagras i en viss mängd vätgas jämfört med ett batteri.